Om oss

Hundiversitetet ägs och drivs av mig, Lars-Göran Stervik. Vi håller till i Mölndal, strax utanför Göteborg. Vi bedriver kursverksamhet och erbjuder konsulthjälp vid hundproblem i vardagen både för jakthundar och andra raser. Mer om detta kan du läsa under respektive flik ovan.

Vi är med i Barbro Börjesson-gruppen. En grupp av "hundarbetare" i Sverige som under en lång rad av år har haft förmånen att få ta del av Barbro Börjessons stora kunskap och erfarenhet. Vi träffas årligen för erfarenhets- och kunskapsutbyte.

Själv har jag en bakgrund som SBK-instruktör, agility-domare/tränare och certifierad jakthundinstruktör.

Hundiversitetet ägnar mest tid åt jakthundraserna, men långt ifrån bara det. En liten titt bakåt i mitt hundliv kan ge en förklaring till detta. Det började redan i början på 1950-talet då jag som liten bodde mycket hos min mormor/morfar och farmor/farfar i Skåne. Morfar var hängiven jägare och hade setter och vorsteh. Farmor hade greyhound och whippet. Så att det skulle bli ett brokigt hundliv var kanske givet från början. Jag har under åren ägnat mig åt jakt-, kapplöpnings-, drag-,bruks-,agility- och återigen jakthundar. 

Denna bredd i hundverksamheten har jag stor nytta av i det dagliga arbetet med att hjälpa hundägare till en bättre tillvaro med sina hundar. Oavsett vilka egenskaper vi avlat på för att få fram en hund av en viss typ eller för en viss funktion så är det i alla fall i grunden en hund, med en hunds grundläggande behov.

Kraven på en effektiv och bra arbetande jakthund har ökat dramatiskt på de senaste 20 åren. Idag krävs det en helt annan kontakt och lydnad än det gjorde förr. Undantaget är möjligen stående fågelhundar, där kraven alltid varit höga. Men även där har det skett en påtaglig utveckling. För att få till en lydnad som, med dagens krav, fungerar under praktisk jakt måste det till en relation mellan förare och hund som håller, även under ganska svåra pröningar. Det är en sådan relation som vi hjälper er att skapa med er hund.

Hundvärlden har de senaste decenierna översvämmats med olika metoder och hjälpmedel. Belöningsmodeller med godis, shaping och klicker för att nämna några. Om dessa metoder fungerar bra eller inte beror oftast på tre saker.

1. Förarens förmåga att använda metoden.
2. Hundens respons.
3. Målsättningen med dressyren.

Om målsättningen är att uppnå en relation där föraren är den oomstridde flockledaren och hunden inte har någon större önskan än att samarbeta, är min erfarenhet att dessa "hjälpmedel" oftare står i vägen än hjälper till med relationsbyggandet.

Därför använder vi i huvudsak tre dressyrhjälpmedel. Kropp, röst och koppel.

Målsättningen är att göra oss av med kopplet så fort som möjligt. Vi behöver det inte när relationen flockledare - flockmedlem är tydlig och accepterad av både förare och hund. Då har vi tillgång till det "mentala koppel" som varje flockledare i alla typer av flockar använder.

Skall du och din hund komma dit är ditt betende som flockledare oerhört mycket viktigare än vilka metoder och hjälpmedel du använder dig av.Varaktiga relationer byggs mellan hjärtan och hjärnor, inte mellan fickor och magar.

Därför använder vi möjligen godis eller annat för att lura hundarna att göra rätt. Men vi ser det aldrig som belöning. Belöningen skall alltid vara att föraren är nöjd och kan visa detta på ett sätt som hunden förstår.

Det har talats väldigt mycket om mjuka och hårda metoder inom hundvärlden under de senaste 20 åren.    Mycket har sagts och skrivits om vad som är rätt eller fel, men det har oftast saknats en inte oväsentlig detalj, nämligen HUNDEN.

Hundar är individer i lika hög grad som vi. Med olika genuppsättningar och olika erfarenheter av livet. Men med ett kollektivt nedärvt flockbeteende, också det i likhet med oss. Det betyder, som jag ser det, att det är lika förutsättningslöst att hitta en optimal "patent-metod" för fostran och dressyr av en hund som det är när det gäller ett barn. För att hamna rätt i relationen måste man utgå från hunden och föraren. Det är det vi gör i Hundiversitetets verksamhet.